Besök av en av våra Mummelförfattare

Ilan Sadé 16 september 2014Vår Mummelförfattare, juristen och skribenten Ilan Sadé, som skrivit boken Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid, besökte Stockholm under några dagar mitt i september. Dels för att springa halvmaraton, dels för att agera försvarare i en rättegång och dels för att träffa sin förläggare och några andra personer som var intresserade av honom och hans bok.

Några citat ur den, på alla sätt, aktuella boken (som kom ut vid midsommar):

Jag är verkligen inte ensam om att ha gjort iakttagelsen att samhällsdebatten i Sverige på ett antal områden mer är en ritual för att manifestera samhörigheten mellan ”debattörerna” än ett verkligt, ömsesidigt ifrågasättande. I de lindriga fallen kan man likna det hela vid en familjemiddag, vars goda stämning helst inte ska störas med ledsamheter såsom politiska diskussioner. I de svåra fallen har vi att göra med en puritansk sekt, där man som medlem förväntas visa sin trofasthet och delta i den selotiska tävlingen om vem som är mest renlärig, om man nu vill komma någonstans. Dessa iakttagelser är egentligen gammal skåpmat. Ända sedan det massmediala genombrottet under andra halvan av 1800-talet har samhällsdebattörer i Sverige kämpat med snäva ramar. På sätt och vis var väl strävan efter endräkt och rena själar mer uttalad och ärlig förr, eftersom det var de konservativa, kyrkan och sedlighetsradikaler som stod i spetsen för undertryckandet av hädelser och ”osedlighet”. Visserligen är Sverige ett litet land och svenska ett litet språk, men tror man att en inskränkt samhällsdebatt är en given följd därav drar man en förhastad slutsats. Danmark tjänar som exempel på ett ännu mindre land och språk, där friheten var och är betydligt större i detta avseende.

ilan_framsidaOch:

Detta är ett inlägg i den så kallade debatten om debatten. Det finns de som menar att klagomål på det svenska debattklimatet bara är gny från tilltufsade stridstuppar som hamnat i underläge och vill avleda samtalet från sakfrågorna för att inte förlora kampen. Nå, har ni blivit förtörnade över att möta ordentligt motstånd? Kom igen, lägg av med dessa debatter om debatten! ”Vilka är de farliga påvar och inkvisitorer som förtrycker folkopinionen?”, undrar Moa Matthis i Dagens Nyheter, med riktning åt några välkända skribenter som tidigare på tidningens sidor hade pekat på hur sektfasoner breder ut sig i debatter med anknytning till begreppet rasism.2 Det förekommer alltså förnekelse av problemet bland dem som känner sig påhoppade i debatten om villkoren för det offentliga samtalet.

Man måste dock vara medvetet självbedräglig för att å ena sidan vara en intelligent människa och å andra sidan förneka den sekteristiska samtalskulturen i Sverige kring ett antal ämnen och de faktiska följderna därav. Självbedrägeri är ingenting märkligt. Det är snarare mänskligt. Att medvetet hålla sig till sina illusioner och inte tänka för mycket, så att de till slut blir till livslögner, är någonting som sker i alla samhällen och i alla kulturer. Bekymret i Sverige är inte att illusioner vidmakthålls. Bekymret i Sverige är att strävan efter endräkt och puritanism gör (1) att oliktänkande lätt fördöms och förkastas, samt (2) att landet, säkerligen delvis som en följd av (1), har ovanligt lätt att dra iväg i ideologiskt betingade och rent förnuftsvidriga riktningar. Detta för även med sig att det sällan finns någon korrespondens mellan olika ämnens betydelse för landets framtid och deras utrymme i samhällsdebatten. De kommande kapitlen behandlar företeelse (2). Här ska fenomen (1) undersökas närmare. Matthis fråga i Dagens Nyheter ska besvaras. Debatten om debatten är någonting som måste tas på största allvar.

Beställ boken  här – i pappersform eller som e-bok!