Nyårsafton 2014 – Zulmay Afzali

Nyårstext av Mummelförlagets författare, Zulmay Afzali:

Varje år på min födelsedag brukade min mor berätta något om min far. Hon ville att jag skulle lära känna honom lite grann genom hennes berättelser. När jag fyllde 20 år berättade hon en historia som jag inte tidigare hört och det är den jag vill dela med mig av här:

Zulmays föräldrarDet var morgon och din far hade tagit på sig sin polisuniform och såg så stilig och charmig ut i den, precis som han alltid gjorde. Han satt och läste morgontidningen och jag såg att han grät, hans tårar föll ned på tidningssidorna. Jag var gravid och kände mig stressad och förvirrad och blev nervös, så jag skrek till honom och frågade vad som hade hänt. Han tittade på mig och sa:

– Ingenting, älskling, ingenting. Jag läste slutresultaten från examen vid universitet i Kabul och sonen till en av mina kollegor blev etta i sitt ämne.

– Jaha? Och vad är det med det? Undrade jag.

– Inget särskilt, sa din far. Bara att min kollega, pappan, måste vara mycket stolt över sin son.

Han kom fram till mig och kysste mig på pannan, lade sin hand på min mage och sa:

– Tror du att vi får en dotter eller en son?

– Jag vet inte, sa jag, kanske en son.

– För mig spelar det ingen roll om det blir en flicka eller pojke, sa din far. Jag vill bara att mitt barn ska bli något, uträtta något i livet. Jag vill bli en stolt far. Jag längtar efter den där känslan av stolthet och glädje över mitt barn.

Jag skrattade och sa till din far att just nu vet vi inte vem som ligger i min mage, låt barnet födas först, så får vi se.

– Jag vill inte att du ska pressa mitt första barn, jag bryr mig inte om det där med stolt hit och dit, jag vill bara att hon eller han lever och är frisk.

Det här var, berättade min mor, vad hon och min far pratade om bara tre dagar innan han dödades i utkanterna av Kabul. Det här hade hon aldrig berättat för mig förrän den dagen jag fyllde 20 år.

Jag minns att varje gång jag kom hem med mina betyg från skolan och min mor tittade på dem och såg att jag var etta i olika ämnen, satt hon tyst och såg ut som om hon inte var riktigt närvarande. Jag brukade klappa henne lätt på axeln och lite oroligt fråga om det var något hon inte förstod, om jag skulle förklara något. Hon tittade då på mig med tårar i ögonen, men förblev tyst. Hon bara kysste min panna och kramade mig.

Efter att jag hade fyllt 20 år, varje gång jag fick en utmärkelse, medalj eller diplom för excellent utfört arbete eller annat som jag gjort för mitt land eller för någon examen jag tagit kände jag, när jag tog emot dem, att min far var där och kunde se mig och applåderade och hejade på mig.

En del av er kanske är förvånade och undrar varför Zulmay Afzali delar den här berättelsen med läsarna här på Mummelförlagets sida på nyårsafton 2014. Jag gör det för att jag just idag har tänkt mycket på min far och min familj och mina släktingar. Det är så många och så mycket jag saknar och när jag tänker på det blir jag frustrerad, trött, ledsen och på dåligt humör. Arg på livet, på att det är så orättvist. Och idag, nyårsafton, den sista dagen av året 2014, har varit en sådan dag.

Men så vände det. När jag var som mest ledsen och nedstämd, fick jag ett Gott Nytt År-meddelande från min förläggare och vän – och, som jag ibland nästan tycker att hon är: min psykolog – Merit Wager. Jag bad henne ringa mig och det gjorde hon. Men innan hon ens hann fråga hur det var med mig och varför jag inte hört av mig på en vecka, började jag skrika åt henne. Jag skrek åt henne, jag var otrevlig och klagade högljutt på livet och på hur orättvist och dåligt allt var och hur hemsk min situation var, långt borta från min familj. Jag vräkte ut min smärta, min frustration och min sorg över henne. Hon lät mig rasa och lyssnade tyst och sedan, när hon äntligen kom till tals, sa hon lugnt:

”Har du sett att dina artiklar var nummer ett och nummer två på listan över de tio mest delade texterna i Svenska Dagbladet under hela år 2014?”

All ilska och sorg försvann och när jag hörde det rann tårarna nerför mina kinder. Att jag, en flyktig från Afghanistan med ett häftigt humör, har skrivit de mest delade texterna av alla – ofattbart. Och stort. Så medan jag pratade med Merit, böjde jag mitt huvud och sa, tyst inom mig, till min döde far att jag önskar att han hade varit i livet för att se att även när jag har det som svårast så har jag gjort saker som han skulle vara stolt över. Jag har inte gett upp, jag ger aldrig upp. Det var mitt budskap till min far. Min far lever inte, men han skulle ha varit stolt över mig, det vet jag.

Jag önskar att alla fäder idag, på nyårsafton, skulle stanna upp och känna stolthet över sådant som deras döttrar och söner gjort, åstadkommit, klarat. Jag önskar också att alla, som skilts från sina nära och kära, kunde få mötas igen. Och jag önskar, hoppas och ber att 2015 ska bli ett år med mer kärlek, fred och medmänsklighet för så många människor som möjligt.

Må Gud välsigna Sverige, Afghanistan och resten av världen. Må terrorism och ondska elimineras från denna jord – få tror att det är möjligt men önska kan man och mirakel kan ske.

Tack Merit, min förläggare, för att du gav mig den goda nyheten om mina artiklar i Svenska Dagbladet idag, just idag! Du är en underbar människa, eller kanske en ängel. Och ett tack vill jag också rikta till Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladet som har gett mig möjligheten att uttrycka mina åsikter och framföra mina synpunkter på tidningens ledarsidor.

Till slut: Tack Sverige som tagit emot mig! Jag önskar alla ett riktigt

GOTT NYTT ÅR 2015!

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens prisLäs Zulmay Afzalis första två böcker här (finns i pappersform och nedladdningsbara dräkt som e-böcker).

Hans nästa bok, den sista i trilogin (som inte har någon titel än) beräknas komma ut under mars eller april 2015.

Texten är översatt från engelska och är © denna blogg och Zulmay Afzali.