Zulmay Afzali om integration och skrivandets helande verkan

Boken Och tack till alla Sveriges människor – liksom mina två böcker – är lysande exempel på praktisk integration. Fler sådana här frivilliga initiativ borde välkomnas i Sverige. Det behövs inte alltid en massa statliga pengar till olika ”integrationsprojekt”, mycket kan åstadkommas med lite god vilja och lite positiv energi. Som det här helt frivilliga initiativet/projektet mellan några lärare och elever på Nyströmska skolan och Mummelförlaget.

Det var i april 2014 och jag hade precis skrivit klart min andra bok, Hederlighetens pris. Var och varannan dag under skrivandets gång hade jag haft kontakt med min förläggare Merit Wager, som också översatte mitt manus. Jag skickade mina kapitel till henne allt eftersom de blev klara och sedan diskuterade vi olika formuleringar och jag fick ibland förklara mer ingående vad jag menade så att översättningen skulle bli korrekt.

Vi pratade också om annat emellanåt, jag berättade till exempel om hur man på Nyströmska skolan i Söderköping arbetar med integration av asylsökande och personer som har fått uppehållstillstånd. Min bild av det arbetet var positiv, jag arbetade ju också själv som modersmålslärare och som lite av en medlare vid kulturella krockar och i andra sammanhang där mina språkkunskaper behövdes. Merit Wager var intresserad men lite skeptisk; hon ställde många frågor om allt möjligt och jag svarade så gott jag kunde. Till slut tyckte jag att det bästa skulle vara att hon själv kom till skolan och var med på några lektioner, dels i modersmål, dels i svenska för invandrare.

Den 6 maj kom hon tillsammans med dåvarande socialminister Göran Hägglunds stabschef Martin Kits och de var båda nyfikna och genuint intresserade. Min egen tidigare sfi-lärare Katrin Fogelby (som skrivit Mitt fönster mot världen som också getts ut av Mummelförlaget) och jag hälsade dem välkomna.

Den första lektionen de var med på var i min klass: dari för afghanska ensamkommande minderåriga asylsökande, just då 12 pojkar och unga män. De var med hela lektionen och observerade och den sista kvarten fick mina elever ställa frågor om regler och bestämmelser kring asylprocessen, men också om vad en förläggare är och gör, hur man blir författare, om det är svårt att skriva en bok etc. Martin Kits och Merit Wager svarade så gott de kunde.

Kerstin Ericsson

Katrin Fogelby

Efter min lektion besökte de också Kerstin Ericssons klass i sfi – svenska för invandrare. Lektionen pågick, men Katrin Fogelby presenterade besökarna och berättade också att en av dem var både författare och förläggare och det ställdes frågor även här. Merit Wager berättade och förklarade och eleverna lyssnade med stort intresse. Ganska omgående gav hon dem ett erbjudande: att skriva själva, att själva bli författare och att om de gjorde det och läraren hjälpte dem att skriva om sin resa till Sverige och sin första tid i landet, så skulle Mummelförlaget ge ut deras berättelser, de skulle skriva en bok.

Veckan därpå kom min bok Hederlighetens pris ut och både Merit Wager och jag var upptagna med att planera release-tillfället, det krävde en del förberedelser. Men efter det stod det klart hade Kerstin Ericsson och Katrin Fogelby, tillsammans med ett antal elever, bestämt sig för att anta utmaningen och de två lärarna lovade att hjälpa och entusiasmera sina elever så att deras berättelser kunde samlas till en bok.

Merit Wager är en annorlunda och modig förläggare som så där på stående fot beslöt sig för att ideellt ge de här invandrade människorna från olika delar av världen möjlighet att skriva om sin resa hit och sin tacksamhet mot Sverige och det folk som tagit emot dem. Givetvis behövdes mycket hjälp och stöd av de två lärarna Katrin och Kerstin eftersom elevernas svenska inte räckte till för att uttrycka vad de kände och ville säga.

Att skriva är en fantastisk form av terapi! Själv hade jag aldrig för ett ögonblick tänkt att jag någonsin skulle skriva något i mitt liv, allra minst två böcker! När Merit Wager uppmuntrade mig att skriva min första bok – och jag hade ingen som helst erfarenhet av att skriva – undrade jag hur det skulle gå. Men jag ville gärna försöka och satte i gång. De första sidorna jag skrev och skickade till henne kom snabbt tillbaka och hon meddelade kärvt: ”Zulmay, du skriver bra, men det du skrivit är mer som en lång debattartikel, det kan inte användas i en bok.” Sedan gav hon mig rådet att skriva mer levande och beskriva rum, mat, dofter, färger, kläder, känslor och alla möjliga små detaljer som ger innehåll åt, och förståelse av texten. ”Tänk på vad du själv som läsare skulle vilja veta”, sa hon. Då förstod jag. Och jag skrev. Och skrev. Och skrev. Och till slut – jag vet nästan inte själv hur – blev det en bok: En flykting korsar ditt spår!

Skrivprocesserna när det gäller båda mina böcker var terapi. När jag skrev så lyfte jag liksom ut händelser, situationer, känslor ur min kropp och kände mig både lugnare och lättare till sinnes. Skrivandet var helande, samtidigt som det förstås också var mycket jobbigt och tungt att tvinga sig att minnas saker som var riktigt, riktigt svåra att tänka på. Två böcker har det blivit hittills, en tredje avslutar serien som alltså blir en trilogi. Den arbetar jag på nu. Av någon anledning har den tagit längre tid, men den får ta den tid som behövs.

Jag hoppas att andra skolor tar efter oss och låter sina elever skriva. Att det är en utmärkt terapi vittnar inte bara jag om utan också flera av dem som har skrivit i boken Och tack till alla svenska människor!

Zulmay Afzali
författare och lärare