Zulmay Afzali: ”Det är kvinnor som musikerna i orkestern Zohra som bidrar till att steg – om än små – tas mot befrielse av kvinnorna i Afghanistan.”

Zulmay Afzali skriver den 25 januari i Svenska Dagbladet under rubriken ”Hedersförtrycket som drabbade mamma, sker nu här”. Ur texten:

I dag, nästan 20 år senare i ett helt annat land i en helt annan atmosfär, var jag i en shoppinggalleria på jakt efter en tröja när jag råkade höra några oroande kommentarer från två män i 30-årsåldern. De kommenterade två kvinnor som gick förbi mot damavdelningen. Den ene sa:

– Titta på de där hororna! Deras män har ingen kontroll över dem. Jag hatar sådana här kvinnor, jag skulle vilja strypa dem.

Den andre sa:

– Men det här är Europa. Om du rör dem så kommer de att göra ett drama av det.

– Jag bryr mig inte, sa den förste mannen. Jag har slagit min fru tre gånger sedan vi kom hit och hon har inte klagat. Vi män måste kontrollera hororna.

För den här sajten och Mummelförlaget (där hans böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris getts ut) skriver Zulmay Afzali:

Det är inte mycket positivt som rapporteras från Afghanistan. Bara elände som självmordsattacker som dödar massor av oskyldiga människor, våldtäkter, maktmissbruk bland knarkbaroner och lokala ledare; oräkneliga hedersmord och annat våld i hederns namn. Det är så mycket ondska att det ibland känns som om jag håller på att kvävas. Känslan av hopplöshet när det gäller mitt forna hemland är ofta överväldigande. Men i allt elände, allt våld och allt mörker finns också en liten, men klart lysande strimma av hopp:

Zohra – den första orkestern i Afghanistan som består av enbart kvinnor!

Som afghan kan jag känna stolthet över att den här orkestern existerar, att ledaren för ANIM, Afghanistan National Institute of Music, Ahmad Sarmast men främst de unga kvinnorna Negine Khpalwak och Zarifa Adiba som dirigerar och spelar, trots dödshot. Att de har tilldelats det musikaliska yttrandefrihetspriset The Freemuse award är mycket uppmuntrande och något alla afghaner borde vara stolta över.

I ett land som Afghanistan där det till och med anses vara en skam för en man att sjunga och spela, är detta något alldeles oerhört, att kvinnor spelar musik i en orkester, inför publik. I de södra och norra delarna av Afghanistan måste även män dölja sin lust att sjunga och spela. Om det kommer fram att en man sjunger eller spelar, ses det som en förolämpning av familjen. Man kan lätt föreställa sig vad som skulle hända om familjen fick reda på att en dotter, syster, hustru, mor sjunger eller spelar instrument i en grupp eller orkester. Det skulle kunna leda till ett brutalt mord.

För många människor i världen är Zohra kanske bara en orkester med kvinnliga musiker från Afghanistan. För mig och för alla de hjälplösa, maktlösa kvinnorna i landet jag kommer ifrån, ger orkestern en strimma hopp och blir en del i kampen mot förtrycket, brutaliteten, hedersmorden och respektlösheten mot kvinnor och flickor. Att ta det steg som orkestern Zohra har tagit: att offentligt och även i utlandet framföra högklassig musik på sitt lands traditionella instrument innebär att de utsätter sig för en mycket hög risk att bli dödade. Om de inte dödas genast kommer med stor sannolikhet mäktiga krigsherrar och knarkbaroner att tvinga kvinnorna till äktenskap och sedan döda dem senare. Så ser ”kvinnors rättigheter” ut i Afghanistan.

I dessa starka och modiga kvinnor ser jag min egen mor och hennes kamp mot mäns brutalitet mot henne. Och jag lider när jag tänker på hur män i den afghanska kulturen fortfarande får lära sig att de har rätt att bete sig skoningslöst och brutalt mot kvinnor, hindra dem från utbildning och arbete och tvinga dem att stanna hemma och föda barn. Kvinnorna i Afghanistan har inga rättigheter alls, deras fäder, bröder, män och söner har oinskränkt makt över dem och utan deras godkännande av ens de enklaste saker som kvinnor i väst tar som självklarheter, kan de inte göra något. Inte ens säga emot. Jag har själv sett hur kvinnor lever i i total underkastelse och vad som måste skallas slaveri, i byar i både södra och norra Afghanistan.

Det är kvinnor som musikerna i orkestern Zohra som bidrar till att steg – om än små – tas mot befrielse av kvinnorna i Afghanistan. Samtidigt borde det vara hela världens ansvar och skyldighet att ställa hårdare krav på Afghanistan när det gäller kvinnors rättigheter.

Det är också oerhört viktigt – och jag är inte glad över att behöva säga det – att länder i Europa och inte minst Sverige som tar emot asylsökande från Afghanistan, förstår att de pojkar och män som kommer hit har dessa åsikter, denna syn på kvinnor. Att de ser kvinnor som varelser som man kan bete sig precis hur som helst mot. Man kan inte låtsas som om det inte är så eftersom det ju faktiskt är vad de har lärt sig sedan de föddes: att kvinnor inte har något värde och inte heller några rättigheter. Detta måste människor i Sverige och andra länder i Europa som beviljar afghaner asyl och skydd ta på allvar och se till att lära dem att det sättet att se på kvinnor inte fungerar, inte ens är tillåtet i Sverige, i Europa.

© Mummelförlaget och Zulmay Afzali.

Mummelförlaget tar inte avstånd från sina författare. Tvärtom!

Läs först ”Tänk att det i Sverige är så otroligt tabubelagt att diskutera verkligheten!” (11 januari) och Bisarra turer i bisarra tider. Bland annat om vad Dagens Nyheter tycker är ”kultur” och ”nöje”. (12 januari).

Många konstigheter florerar i påhoppen på författaren Katerina Janouch i Dagens Nyheter (se texterna ovan) och annorstädes. Inte minst konstigt är det mycket snabba avståndstagandet som Piratförlagets förläggare Ann-Marie Skarp gjorde, utan att ens själv ha tagit del av en översättning av det program i tjeckisk tv som Katerina Janouch medverkade i.

Dessutom har en vd för en bokhandel i Uppsala beslutat att ta bort alla Katerina Janouchs böcker från sina hyllor med motiveringen (Därför tar hon bort Katerina Janouchs böcker):

Mitt beslut har inget med innehållet i Katerina Janouchs barnböcker att göra. Det handlar om hennes namn som förknippas med uttalanden och åsikter som jag tar avstånd för.

Böcker tas alltså bort och kunder hindras köpa dem för att en författares namn förknippas med uttalanden som vd:n själv inte står för? Har vi hamnat i Gökboet?

Det är främst med tanke på ovanstående obegripliga ställningstaganden av en förläggare och en bokhandlare som jag berättar det jag berättar nedan.

För några år sedan kontaktades jag av en man som jag egentligen inte kände, men kände till: Nima Dervish. Jag hade sett och hört honom i tv-debatter och läst en del av hans vassa texter i Aftonbladet och andra publikationer, men jag hade ingen personlig relation till honom. Då. Det har jag nu.

Han kontaktade mig och mitt Mummelförlaget och frågade rakt på sak och utan omsvep:

Jag håller på och samlar mina krönike- och andra texter och skulle kunna tänka dig att ge ut dem som bok?

Han sa att han inte trodde att något annat förlag skulle vilja eller våga ge ut hans texter, han hade fått sådana indikationer. Jag blev häpen, jag kunde inte förstå att förlagen inte skulle vilja ge ut så skarpa, personliga och välskrivna texter som Nimas, som dessutom låg så helt rätt i tiden. Jag svarade på rak arm att ”det gör jag gärna” och så var det klart. Nima sa att han nog hade räknat med att jag skulle kunna tänkas säga ja, att jag inte skulle vara ”feg” som så många andra. Själv förstod jag inte ens vad det fanns att vara ”feg” för. Bland annat så här skrev Nima själv om det hela under rubriken Nima Dervishs ”recension” av Mummelförlaget!:

 Från första början när vi har diskuterat det ena och det andra har vi varit på samma våglängd. Merit hade en skön punk/metal-inställning till marknadsföring. Lite ”fuck it all” och ”against the grain”. (Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, utan att gå in på detaljer.) En viktig aspekt var att jag visste att Merit har cojones (eller borde jag säga sisu?) och inte skulle vilja fega, censurera, frisera eller tona ned någon av texterna.

Det var förstås trevligt för mig att läsa, fast det där var så självklart för mig så det var inte det jag blev gladast över. nej, gladast blev jag över att han skrev:

Som om det inte vore nog så är hon dessutom en sjuhelvetes korrläsare, noggrann och snabb.

Själv var – och är – Nima Dervish förutom en rak och vass och välformulerad tänkare och skribent, också en god grafisk formgivare, det vittnar hans bok om för den innehåller alla dessa ingredienser. Förordet är skrivet av författaren Torbjörn Elensky och här intill kan man också läsa några uttalanden om boken. Notera särskilt vem som skrivit uttalandet högst upp till höger.

Några rubriker i boken:

Köp gärna Ordbrand som ebok för 40 kronor, det finns mycket att lära, mycket att reta sig på och en hel del att skratta åt! Jag är glad över att ha fått ge ut den här boken, liksom de andra intressanta böckerna av. Zulmay Afzali (En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris), Ilan Sadé (Frommare kan ingen vara), David Eberhard (Allt är farligt. Cirkulera!) med flera och som förläggare tar jag absolut inte avstånd från någon av dem!

Klicka på omslaget för att läsa utdrag ur texterna.