Zulmay Afzali: ”Det är kvinnor som musikerna i orkestern Zohra som bidrar till att steg – om än små – tas mot befrielse av kvinnorna i Afghanistan.”

Zulmay Afzali skriver den 25 januari i Svenska Dagbladet under rubriken ”Hedersförtrycket som drabbade mamma, sker nu här”. Ur texten:

I dag, nästan 20 år senare i ett helt annat land i en helt annan atmosfär, var jag i en shoppinggalleria på jakt efter en tröja när jag råkade höra några oroande kommentarer från två män i 30-årsåldern. De kommenterade två kvinnor som gick förbi mot damavdelningen. Den ene sa:

– Titta på de där hororna! Deras män har ingen kontroll över dem. Jag hatar sådana här kvinnor, jag skulle vilja strypa dem.

Den andre sa:

– Men det här är Europa. Om du rör dem så kommer de att göra ett drama av det.

– Jag bryr mig inte, sa den förste mannen. Jag har slagit min fru tre gånger sedan vi kom hit och hon har inte klagat. Vi män måste kontrollera hororna.

För den här sajten och Mummelförlaget (där hans böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris getts ut) skriver Zulmay Afzali:

Det är inte mycket positivt som rapporteras från Afghanistan. Bara elände som självmordsattacker som dödar massor av oskyldiga människor, våldtäkter, maktmissbruk bland knarkbaroner och lokala ledare; oräkneliga hedersmord och annat våld i hederns namn. Det är så mycket ondska att det ibland känns som om jag håller på att kvävas. Känslan av hopplöshet när det gäller mitt forna hemland är ofta överväldigande. Men i allt elände, allt våld och allt mörker finns också en liten, men klart lysande strimma av hopp:

Zohra – den första orkestern i Afghanistan som består av enbart kvinnor!

Som afghan kan jag känna stolthet över att den här orkestern existerar, att ledaren för ANIM, Afghanistan National Institute of Music, Ahmad Sarmast men främst de unga kvinnorna Negine Khpalwak och Zarifa Adiba som dirigerar och spelar, trots dödshot. Att de har tilldelats det musikaliska yttrandefrihetspriset The Freemuse award är mycket uppmuntrande och något alla afghaner borde vara stolta över.

I ett land som Afghanistan där det till och med anses vara en skam för en man att sjunga och spela, är detta något alldeles oerhört, att kvinnor spelar musik i en orkester, inför publik. I de södra och norra delarna av Afghanistan måste även män dölja sin lust att sjunga och spela. Om det kommer fram att en man sjunger eller spelar, ses det som en förolämpning av familjen. Man kan lätt föreställa sig vad som skulle hända om familjen fick reda på att en dotter, syster, hustru, mor sjunger eller spelar instrument i en grupp eller orkester. Det skulle kunna leda till ett brutalt mord.

För många människor i världen är Zohra kanske bara en orkester med kvinnliga musiker från Afghanistan. För mig och för alla de hjälplösa, maktlösa kvinnorna i landet jag kommer ifrån, ger orkestern en strimma hopp och blir en del i kampen mot förtrycket, brutaliteten, hedersmorden och respektlösheten mot kvinnor och flickor. Att ta det steg som orkestern Zohra har tagit: att offentligt och även i utlandet framföra högklassig musik på sitt lands traditionella instrument innebär att de utsätter sig för en mycket hög risk att bli dödade. Om de inte dödas genast kommer med stor sannolikhet mäktiga krigsherrar och knarkbaroner att tvinga kvinnorna till äktenskap och sedan döda dem senare. Så ser ”kvinnors rättigheter” ut i Afghanistan.

I dessa starka och modiga kvinnor ser jag min egen mor och hennes kamp mot mäns brutalitet mot henne. Och jag lider när jag tänker på hur män i den afghanska kulturen fortfarande får lära sig att de har rätt att bete sig skoningslöst och brutalt mot kvinnor, hindra dem från utbildning och arbete och tvinga dem att stanna hemma och föda barn. Kvinnorna i Afghanistan har inga rättigheter alls, deras fäder, bröder, män och söner har oinskränkt makt över dem och utan deras godkännande av ens de enklaste saker som kvinnor i väst tar som självklarheter, kan de inte göra något. Inte ens säga emot. Jag har själv sett hur kvinnor lever i i total underkastelse och vad som måste skallas slaveri, i byar i både södra och norra Afghanistan.

Det är kvinnor som musikerna i orkestern Zohra som bidrar till att steg – om än små – tas mot befrielse av kvinnorna i Afghanistan. Samtidigt borde det vara hela världens ansvar och skyldighet att ställa hårdare krav på Afghanistan när det gäller kvinnors rättigheter.

Det är också oerhört viktigt – och jag är inte glad över att behöva säga det – att länder i Europa och inte minst Sverige som tar emot asylsökande från Afghanistan, förstår att de pojkar och män som kommer hit har dessa åsikter, denna syn på kvinnor. Att de ser kvinnor som varelser som man kan bete sig precis hur som helst mot. Man kan inte låtsas som om det inte är så eftersom det ju faktiskt är vad de har lärt sig sedan de föddes: att kvinnor inte har något värde och inte heller några rättigheter. Detta måste människor i Sverige och andra länder i Europa som beviljar afghaner asyl och skydd ta på allvar och se till att lära dem att det sättet att se på kvinnor inte fungerar, inte ens är tillåtet i Sverige, i Europa.

© Mummelförlaget och Zulmay Afzali.