Möte med Ilan Sadé en grå novemberlördag 2019

Det var ett nöje att träffa och samtala med advokaten och partiledaren för Medborgerlig samling, Ilan Sadé den 9 november. Han hade medverkat i Veckopanelen på sajten Kvartal och hade några timmar att ”slå ihjäl” innan hans tåg tillbaka till hemstaden Malmö skulle gå.

Klicka på bildrutan för att höra Ilan Sadé, Lena Hjelm-Wallén och Torbjörn Elensky med programledaren Staffan Dopping diskutera aktuella ämnen som presenteras så här:

Karolinska universitetssjukhuset blev dubbelt aktuellt: 600 läkare och sköterskor ska bort – och Uppdrag granskning har skärskådat historien med överläkaren som sades ligga bakom antisemitiska trakasserier.

Moderaterna knorrar om de migrationspolitiska samtalen, medan Centern uppdaterar sin migrationslinje. Kan politiken bli hållbar utan att migrationens storlek diskuteras?

Trettio år efter Berlinmurens fall – detta betydde händelsen för panelisterna. Och är det någon av förhoppningarna från 1989 som blev infriad? Dessutom om Nyamko Sabunis utspel om Arbetsförmedlingen, ommöbleringen i SD:s ledning och LO-basens slutdatum.

Klicka på omslagsbilden för att läsa mer om boken, ladda ner den direkt som ebok eller beställa den  i pappersform.

Ilan Sadé är alltså författare till boken Frommare kan ingen vara som Mummelförlaget gav ut innan han blev partiledare i Medborgerlig samling. Kapitelrubrikerna är Sekt,  Sex, Börd, Tvist, Sot, Ljus.

Utdrag ur kapitlet Börd:

Vidare finns det få begrepp som det har gått så mycket troll i som ”mänskliga rättigheter”. Det låter som att nära nog allt kan vara en kränkning av sådana rättigheter, men få debattörer tycks ha en aning om vad de egentligen talar om. Begreppet har blivit ett buzzword med kvasireligiös prägel som är fritt att använda när man vill klippa till någon (på samma sätt som den ogenomtänkta formuleringen ”alla människors lika värde”). Jag är ledsen om jag gör någon läsare besviken, men mänskliga rättigheter är ingenting annat än ett samlingsbegrepp för regler som rör den enskildes förhållande till staten, vilka har befunnits vara särskilt viktiga och därför har införlivats i internationella fördrag och förklaringar. Andra världskrigets illdåd och de totalitära stater som orsakade kriget utgör en historisk bakgrund, men man märker även att senare händelser i världshistorien har påverkat stater inom FN-systemet att instifta nya konventioner. Utan att därmed på något sätt nedvärdera de ändamål som ligger till grund för konventionerna, kan man konstatera att mänskliga rättigheter är saker och ting som stater har kommit överens om. I många fall är det tidlösa, civilisatoriska värden som kommer till uttryck, medan man i andra fall mycket väl kan ifrågasätta en rättighets betydelse och rentav dess existensberättigande. I FN- deklarationen om de mänskliga rättigheterna återfinns exempelvis rätt till viss levnadsstandard (artikel 25) och föräldrars rätt att välja utbildning åt sina barn (artikel 26). Även om deklarationen reserverar sig för begränsningar som kan behövas i ett demokratiskt välfärdssamhälle (artikel 29), kan man undra hur dylika ting kan beskrivas som mänskliga rättigheter.

Utdrag ur kapitlet Tvist:

Samtidigt som Sverige i många avseenden är ett land som daltar, skämmer bort och låter sina offentliga bidrag flöda, slår det mig ibland hur brutalt det svenska samhället kan vara mot enskilda människor. Hanteringen av rättegångskostnaderna i våra domstolar innebär att vanligt folk och småföretagare som går till tings för att söka rättvisa i en helt ordinär tvist kan bli fullkomligt ruinerade. De lämnas, med domstolens sanktion, i rovgiriga advokatbyråers våld. Inte för att de själva har valt dyra ombud, utan för att motparternas ombud åtminstone officiellt debiterar flera årslöner och erhåller statliga tvångsmedel för att driva in pengarna, domsluten blir till deras fördel. Folk som inte har begått något annat brott än att de och deras ombud missbedömde vad tingsrätten skulle tycka i saken kastas dagligen ned i en ekonomisk avgrund. Hanteringen är rena skämtet, med uppenbart avrundade summor, vilka inte underställs någon som helst seriös granskning.

Rätten att gå till tings för att få sina rättigheter prövade, som lär ha fler år på nacken än svenska staten, är idag högst begränsad för många skötsamma medborgare. Framförallt om motparten är rik. Varför talar ingen politiker om detta? Är detta att visa respekt för mindre bemedlade människors pengar? Varför är det ingen som bryr sig om denna skriande orätt; denna perversitet mitt rättsväsendets hjärta; denna skurkaktiga plundring av rättssökande medborgares knappa tillgångar? Jo, för att det var länge sedan politiker intresserade sig för rätt och orätt ur ett medborgerligt perspektiv. Den politiska diskursen har sedan länge gått ut på att måla upp hela grupper som svaga, ömkliga och diskriminerade, för att makthavarna sedan skall kunna visa upp sin godhetsgloria genom att gå dessa grupper till mötes med pengar och lagar. Folk som har drabbats hårt av en förlust i en civilprocess på grund av orimliga rättegångskostnader är inte en grupp som passar in i offermallen. Dels är de inte organiserade i någon påtryckningsgrupp, dels anser säkerligen många att det är självförvållat (till skillnad från brottsliga gärningar, vars följder kan vara en ljum västanvind i jämförelse med att förlora i ett tvistemål). Tvister är ingenting man skall ägna sig åt i samförståndets och välfärdens förlovade land. Att någon blir mosad i en tvist av motpartens ombudskostnader är helt ointressant. Låt oss istället lägga hinder i vägen för överklaganden av tingsrättsdomar, ansåg makthavarna. Och så skedde.