Nima Dervishs ”recension” av Mummelförlaget!

Läs först texten Mummelförlagets författare Nima Dervish på Aftonbladet Debatt.

Så här skrev Nima Dervish på sin nu nedlagda blogg år 2013:

Ordbrand omslag framRGBMin nya bok Ordbrand gavs ut på Merit Wagers förlag Mummelförlaget. Någon på Facebook frågade om valet av förlag. Så här är det:

I somras, när det slog mig att det vore passande att sätta punkt för de här åren genom att ge ut mina samlade texter, googlade jag olika förlag. Samma Inte svart eller vitt textdag frågade jag Merit om hon var nöjd med förlaget som hade gett ut hennes första bok i serien Inte svart eller vitt. När jag insåg att förlaget som gett ut den var Merits eget, föll alla pusselbitar på plats.

Merit är en vettig och cool kvinna som jag har stor respekt för, vilket givetvis påverkar mycket, för då kan man slappna av och vara säker på att förläggaren har rätt tänk, inställning och omtanke för ens ”bebis”. Från första början när vi har diskuterat det ena och det andra har vi varit på samma våglängd. Merit hade en skön punk/metal-inställning till marknadsföring. Lite ”fuck it all” och ”against the grain”. (Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, utan att gå in på detaljer.) En viktig aspekt var att jag visste att Merit har cojones (eller borde jag säga sisu?) och inte skulle vilja fega, censurera, frisera eller tona ned någon av texterna. Som om det inte vore nog så är hon dessutom en sjuhelvetes korrläsare, noggrann och snabb.

IkonerFörlaget är litet, vilket är en styrka, för det leder till flexibilitet. Dessutom är ens bok inte bara en vara bland hundratals andra, utan du vet att förläggaren tror på din bok och bryr sig om den, lika mycket som du själv gör.

I mitt fall var det till exempel viktigt att få lägga mig in i formgivningen och helst göra layouten och omslaget själv, vilket jag fick. Det betydde mycket för nu känner jag verkligen att det här är min bok till 100 procent; jag har gjort den och den blev precis som jag ville, inte bara till innehåll utan även till utseende.

PS. Det slog mig nu: Det var den 8 juni som jag och Merit diskuterade en Smileyeventuell bokutgivning. Och boken kom ut 8 oktober, exakt fyra månader senare.

Jag har haft turen att få lära känna och arbeta med begåvade och självständigt tänkande människor och hjälpa till att förvandla deras manus till böcker. Nimas texter och hans layout är, i mitt tycke, i en klass för sig och det var ett nöje att arbeta med dem. Och med Nima.

Och här finns Mummelförlagets samlade bokproduktion.

Mummelförlagets författare Nima Dervish på Aftonbladet Debatt

Nima i Aftonbladet 26.4 2016Klicka på text- och bildrutan för att komma till texten.

Mummelförlagets författare Nima Dervish skriver idag på Aftonbladet Debatt bland annat:

En muslim som inte skakar hand med kvinnor signalerar ett konservativt tänkesätt; Gällande kvinnor, flickor, klädsel, barnuppfostran, samhällets sexualmoral… En uppsättning värderingar anas bortom hälsningen. Gällande privatpersoner är det egalt, men politikers mentalitet får konsekvenser för samhället. Det är vad detta handlar om.

Och:

Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: 
Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv.

Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen.

Hans bok Ordbrand börjar så här:
Ur Ordbrand
Ordbrand omslag framRGB
Klicka på omslagsbilden för att läsa utdrag ur boken.

Boken finns i pappersformat och som e-bok.

Följ Nima på Twitter och Facebook.

Idag för fyra år sedan…

dagens-juridik…recenserades den första boken i vad som kom att bli (hittills) en serie på tre böcker:  Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, i Dagens Juridik. Sammanlagt omfattar de tre böckerna tiden januari 2008 – oktober 2015, nära åtta år. Åtta år av miggors – anställda vid Migrationsverket – berättelser inifrån Migrationsverket. Berättelser som – svart på vitt – ger en skrämmande bild av oföretagsamhet och oförstående och oförmåga att agera för landets, folkets och de verkligt skyddsbehövande bästa.

Ur den första recensionen av den första boken:

Ny framsida miggbok 1Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.

Förordet är skrivet av ledamoten i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin. Han skriver att Migrationsverket antingen driver en linje som inte har stöd hos regeringen, eller så speglar linjen en blåögdhet som är regeringens vilja – “båda alternativen är lika illa”.

Tidigare överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh skriver i efterordet att texterna i den här boken kommer påverka utvecklingen av svensk migrationspolitik. Det instämmer jag i.

I nästa bok fortsatte miggorna att berätta. En del – mycket få, men bland annat en riksdagskandidat, S – försökte föra fram att det var ”smurfar”, inte riktiga handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket, som berättade. Men i bok nr 2 var det en migga (som nu hade slutat på Migrationsverket) – den enda miggan hittills – som framträdde och som skrev förordet till boken. Anders Thomas skrev bland annat:

Framsida miggbok 2012-mars 2014I och med detta förord kommer jag ut. Jag är alltså en av de miggor som under flera år har skrivit till Merit Wager om situationen på Migrationsverket. Att jag nu kan komma ut och skriva detta i mitt eget namn, beror på att jag inte längre arbetar på Migrationsverket och därmed inte riskerar några repressalier som jag är rädd annars hade kunnat följa på min medverkan i boken.
————————–
Mest har det handlat om mitt arbete på Migrationsverket och den frustration jag många gånger upplevt där. Mina brev till Merit blev den ventil jag behövde för att släppa ut den vanmakt jag ofta kände.

Jag vet ju också att jag inte har varit ensam, vi är ganska många miggor som har haft kontakt med Merit genom åren. För de flesta av oss har det varit det enda sättet att nå ut med våra tankar och kunskaper. Att hon har garanterat vår anonymitet har varit en trygghet då konsekvenserna för den enskilde uppgiftslämnaren hade kunnat bli svåra.

Miggorna skrev på sin fritid, de skrev för att de var frustrerade, de skrev för att e inte hade något annat sätt att komma ut med vad de såg, hörde, upplevde på sin arbetsplats. Och de litade inte på gängse medier, på att de verkligen skulle få förbli anonyma. Rädslan i yttrandefrihetens Sverige för att berätta sådant som inte anses politiskt korrekt är hos en del nästan panik. Människor vet att de kan mobbas och utsättas för utfrysning och stor press på sina arbetsplatser; att de kan förlora sina jobb, att de kan råka ut för både hot och trakasserier om de inte håller tyst. Allt detta är reella faror som få vill utsätta sig för.

framsida miggbok 3Bok nr 3 utkom i november 2015. Samma miggor som i närmare åtta år skrivit, och några nya miggor, fortsatte att berätta. Gängse medier, så kallade main stream media, har svikit genom åren genom att inte i sina stora kanaler citera miggorna, berätta om deras berättelser. En del har gömt sig bakom att miggorna är anonyma – något som klingar ytterst ihåligt eftersom alla tidningar och andra medier någon gång – sällan eller ofta – använder sig av just anonyma källor. Dessutom har jag alltid varit noga med att jag veta vilka miggorna är och att jag har haft långvarig kontakt med dem. Om jag inte trodde/visste att deras berättelser var sanna skulle jag knappast publicera dem!

Som sagt: idag för fyra år sedan kom recensionen i Dagens Juridik gällande den första Inte svart eller vitt-boken. Samma recension kan egentligen appliceras på alla tre böckerna.

Bild av beställning av böckerKlicka på bildrutan för att komma till Mummelförlagets beställningssida.

 

 

 

Idag är det två år sedan Ordbrand av Nima Dervish kom ut

Ordbrand omslag framRGBFör två år sedan kom Nima Dervishs halsbrytande, intelligenta, mycket egna – i bemärkelsen unika – bok ut. Layoutad av honom själv, omslag gjort av honom själv. Korrläst och utgiven av mig, Merit Wager. Och den är lika aktuell idag som då, det framgår med all önskvärd tydlighet bland annat av hans lilla kort” nedan!

Förordet är skrivet av författaren Torbjörn Elensky och han säger bland annat så här:

En av de frispråkigaste och mest välformulerade av dessa nya unga röster var Nima Dervish. De texter som samlats i denna volym ger en samlad bild av hans bana mellan 2004 och 2013. Från krönikorna, där han redan visar sin förmåga att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och väga argument fördomsfritt, utan några andra hänsyn än mot sanningen, som han uppfattar den, och respekten för medmänniskornas ovillkorliga självbestämmanderätt, till de senare debattinläggen som sorgligt ofta refuserats av redaktionerna.

Här kan man läsa utdrag ur boken och här kan man beställa den i pappersform eller ladda ner den direkt i läsplattan, paddan, mobilen för bara 40 kronor!

Rätt2b Ordbrand

30 september är deadline för manus till den tredje boken i serien ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt”

Inte svart eller vitt text30 september är deadline för manus till den tredje miggboken, alltså ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt” nr 3. Sedan ska manuset layoutas och korrläsas och det ska göras original för pappersboken och original för e-boken. I slutet av oktober eller alldeles i början av november ska boken vara klar.

En stark rekommendation är att läsa de två första delarna för att få en ingående överblick av asyl & migration från 1 januari 2008 till 30 mars 2014, innan den tredje delen som omfattar perioden från 1 april 2014 till 30 september 2015, kommer. Pappersböckerna kostar 120 kronor per bok + Postens fraktkostnad, e-böckerna kostar endast 40 kronor per bok. De kan laddas ner direkt och är sökbara. Böckerna beställs eller laddas ner här.

Klicka på respektive omslag för att läsa utdrag ur böckerna:

Ny framsida miggbok 1Framsida miggbok 2012-mars 2014

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

IMG_7942 - version 2Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår, och även uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok, eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens pris

”De som ojar sig, och de som gör.”

De som ojar sig skärmdumpPå ledarsidan i Svenska Dagbladet skriver jag under rubriken De som ojar sig, och de som gör, om praktiska, tillika ideella bidrag på ett av de viktigaste samhällsområdena idag: integrationen av hitkomna människor, ofta från krig och andra svåra förhållanden, alltid från en helt annan kultur med helt annan syn på tillvaron och helt andra erfarenheter. Det är en mycket, mycket större och svårare sak än de flesta i Sverige verkar förstå – eller vill förstå. Den som tror att integration kan ske av sig självt genom den vanliga svenska övertron på ”nånannanismen”, den har gravt fel. Vilket verkligheten i sig borde vara ett bevis på, ett bevis som borde vara omöjligt att inte låtsas se.

Kort ur artikeltexten:

En del av dem som läste svenska hade aldrig någonsin skrivit en egen text. Skrivandet blev också en form av terapi samtidigt som det var lärorikt för eleverna att sätta sina tankar, funderingar och minnen på pränt. En del fick lite kalla fötter och vågade inte ha med sin bild i boken, andra har behövt samtal med sin lärare när allt jobbigt vällt upp medan de skrivit. De har fått en gemenskap kring skrivandet. En tanke är också att boken kan vara bra att ha med i en CV längre fram.

Boken5 ex av Och tack till alla Sveriges människor presenteras på Nyströmska skolan idag, den 4 juni. I sammanhanget kan nämnas att det nu har utkommit fyra böcker med anknytning till just den här skolan, på Mummelförlaget.

Det började med två böcker av Zulmay Afzali, modersmålslärare med mera på skolan, som också själv varit SFI-elev där för ett antal år sedan. Hans böcker borde läsas av alla i dagens Sverige, de är både spännande och tänkvärda och ger en hel del aha-upplevelser och insikter i sådant som man inte tänker på eller känner till och annars inte får reda på.

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens prisZulmay Afzalis böcker heter En flykting korsar ditt spår (2013) och Hederlighetens pris (2014). Meningen är att det ska bli en tredje bok om hans första tid i Sverige, en trilogi som omfattar hela hans liv: hans barndom och ungdom, hans studier, hans arbete som stabschef i president Hamid Karzais regeringskansli, flykten från Afghanistan, mötet med Migrationsverket och asylboendet, flyktingstatus i Sverige och sedan nytt språk, nya seder och bruk – ett nytt liv i ett nytt land.

katrin_2_framOckså Katrin Fogelby, utbildningsledare, SFI-lärare med mera, som varit delaktig i projektet med den nya boken, har skrivit en bok som 2013 kom ut på Mummelförlaget: Mitt fönster mot världen.

Samtliga fyra böcker kan beställas eller laddas ner direkt som e-böcker från Mummelförlagets egen widgetshop.

Om att svensk invandringspolitik + smuggling = sant

Mummelförlagets författare, juristen och skribenten Ilan Sadé bloggar klokt och insiktsfullt under rubriken Svensk invandringspolitik + smuggling = sant. Ur texten:

Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.

Beställ som pappersbok eller ladda ner som e-bok Ilan Sadés utmärkta och synnerligen tankeväckande bok Frommare kan ingen vara!

Kort utdrag ur boken:

Fallen som blir omskrivna i pressen handlar ofta om troende muslimer, vilkas arbetsgivare inte vill medge rätt att bära slöja i tjänsten eller bevilja pauser för bönestunder. En anständig arbetsgivare som visar aktning inför sina anställdas personliga övertygelser försöker givetvis alltid hitta bra lösningar. Likväl kan man ställa sig frågan om det verkligen borde ses som diskriminering om en privat arbetsgivare vill hålla hårt på lika villkor för alla?

Besök av en av våra Mummelförfattare

Ilan Sadé 16 september 2014Vår Mummelförfattare, juristen och skribenten Ilan Sadé, som skrivit boken Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid, besökte Stockholm under några dagar mitt i september. Dels för att springa halvmaraton, dels för att agera försvarare i en rättegång och dels för att träffa sin förläggare och några andra personer som var intresserade av honom och hans bok.

Några citat ur den, på alla sätt, aktuella boken (som kom ut vid midsommar):

Jag är verkligen inte ensam om att ha gjort iakttagelsen att samhällsdebatten i Sverige på ett antal områden mer är en ritual för att manifestera samhörigheten mellan ”debattörerna” än ett verkligt, ömsesidigt ifrågasättande. I de lindriga fallen kan man likna det hela vid en familjemiddag, vars goda stämning helst inte ska störas med ledsamheter såsom politiska diskussioner. I de svåra fallen har vi att göra med en puritansk sekt, där man som medlem förväntas visa sin trofasthet och delta i den selotiska tävlingen om vem som är mest renlärig, om man nu vill komma någonstans. Dessa iakttagelser är egentligen gammal skåpmat. Ända sedan det massmediala genombrottet under andra halvan av 1800-talet har samhällsdebattörer i Sverige kämpat med snäva ramar. På sätt och vis var väl strävan efter endräkt och rena själar mer uttalad och ärlig förr, eftersom det var de konservativa, kyrkan och sedlighetsradikaler som stod i spetsen för undertryckandet av hädelser och ”osedlighet”. Visserligen är Sverige ett litet land och svenska ett litet språk, men tror man att en inskränkt samhällsdebatt är en given följd därav drar man en förhastad slutsats. Danmark tjänar som exempel på ett ännu mindre land och språk, där friheten var och är betydligt större i detta avseende.

ilan_framsidaOch:

Detta är ett inlägg i den så kallade debatten om debatten. Det finns de som menar att klagomål på det svenska debattklimatet bara är gny från tilltufsade stridstuppar som hamnat i underläge och vill avleda samtalet från sakfrågorna för att inte förlora kampen. Nå, har ni blivit förtörnade över att möta ordentligt motstånd? Kom igen, lägg av med dessa debatter om debatten! ”Vilka är de farliga påvar och inkvisitorer som förtrycker folkopinionen?”, undrar Moa Matthis i Dagens Nyheter, med riktning åt några välkända skribenter som tidigare på tidningens sidor hade pekat på hur sektfasoner breder ut sig i debatter med anknytning till begreppet rasism.2 Det förekommer alltså förnekelse av problemet bland dem som känner sig påhoppade i debatten om villkoren för det offentliga samtalet.

Man måste dock vara medvetet självbedräglig för att å ena sidan vara en intelligent människa och å andra sidan förneka den sekteristiska samtalskulturen i Sverige kring ett antal ämnen och de faktiska följderna därav. Självbedrägeri är ingenting märkligt. Det är snarare mänskligt. Att medvetet hålla sig till sina illusioner och inte tänka för mycket, så att de till slut blir till livslögner, är någonting som sker i alla samhällen och i alla kulturer. Bekymret i Sverige är inte att illusioner vidmakthålls. Bekymret i Sverige är att strävan efter endräkt och puritanism gör (1) att oliktänkande lätt fördöms och förkastas, samt (2) att landet, säkerligen delvis som en följd av (1), har ovanligt lätt att dra iväg i ideologiskt betingade och rent förnuftsvidriga riktningar. Detta för även med sig att det sällan finns någon korrespondens mellan olika ämnens betydelse för landets framtid och deras utrymme i samhällsdebatten. De kommande kapitlen behandlar företeelse (2). Här ska fenomen (1) undersökas närmare. Matthis fråga i Dagens Nyheter ska besvaras. Debatten om debatten är någonting som måste tas på största allvar.

Beställ boken  här – i pappersform eller som e-bok!

 

Mummelförlagets författare: ”Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti.”

ilan_framsidaIlan Sadé, författare till boken Frommare kan ingen vara – om blågul renlärighet och ett land på glid (ladda ner den som e-bok eller beställ som pappersbok) – skriver här under rubriken

Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Ilan sadé 2Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad.

© denna blogg.