OBS! Scrolla ner för att läsa recensioner av och omdömen om alla Mummelförlagets böcker!
2 juni 2017
Nuri Kino recenserar Stefan Krakowskis bok Oundgängligt behov – en roman om liv och död, kärlek och psykiatri.
Klicka på text- och bildrutan för att komma till artikeln.
Krister Thelin, domare och bland annat tidigare ledamot av FNs kommitté för mänskliga rättigheter, om Frommare kan ingen vara:
I ett antal tematiska avsnitt behandlar han, förutom “metadebattfrågan”, det vill säga vad som är godtagbart i den svenska debatten (under den talande beteckningen “Sekt”), företeelser som sexualbrottsmål, integrationspolitik, domstolsväsendet, sjukskrivningar, högskola och utbildningsväsendet.
—————————————-
Författaren har starka åsikter och kan uppfattas som kontroversiell, men allt är hållet inom en synnerligen civiliserad och välargumenterad ram.
Läs hela recensionen här!
Waldemar Ihrenbrink, bokslukare, om Frommare kan ingen vara:
Läser i regnet, mycket bra bok – den bästa Mummelförlaget har gett ut!
Många tänkvärda tankar bland annat:
Apropå Centerpartiets förhållande till författarens åsikter om fri invandring: ”…..de renläriga står i kö att visa upp sina glorior……”
Intressant ord apropå utnyttjande av barn: ”oskyldighetspresumtion”.
Skrämmande läsning från domstolsdomar om sexuellt utnyttjande av barn, en dom som kan sitta i papperen hela livet fast åldersskillnaden mellan parterna är obetydlig och våldtäkt inte har förekommit utan båda var införstådda. Ändå kallas det våldtäkt! (Med Madeleine Leijonhufvud och Elisabeth Massi Fritz som solister)
Bra uttryckt: ”Eftersom jag utgår från att hon inte åberopar några hittills okända klärvoajanta förmågor, menar hon väl helt enkelt att tingsrätten borde ha tagit mycket mer hänsyn till vad målsäganden påstod, och förvandlat den tilltalade till våldtäktsman i juridisk mening.”
Också bra: ”De tvärsäkra från senare epoker brukar skaka på huvudet åt de tidigare, och om de tidigare hade kunnat göra samma kroppsrörelse, vore skakningen ömsesidig.”
Elise Claeson, socionom, skribent, författare till boken mamma@home (Norstedts 2006), 17 oktober 2013
Om Annorstädes av Aniram Niletram
Jag läser ganska mycket, både fack- och skönlitteratur, men den här typen av dikter/aforismer har jag inte läst så mycket måste jag erkänna.
Älskar ordet ”aniramer” som knyter an till författarinnan och antyder att det är svårt att ringa in vad för sorts litteratur detta handlar om. Det gör läsaren nyfiken, både på texterna och på författarinnan. Bra idé att redan på omslaget skapa en stämning av något nytt och personligt.
Många av aniramerna är riktiga pärlor som jag vill klippa ut och hänga vid skrivbordet. Det finns stor levnadsvisdom i texterna, ibland nattsvart, ibland mycket hoppfullt och ljust. Vi får följa AN:s känslor och iakttagelser i livets berg-och-dalbana och det är ganska ofta jag kan känna igen mig. Även den till synes välmående medelklassen kan känna igen sig i en psykpatients förtvivlan och glädjerus. Gränsen mellan normalitet och galenskap är oklar och hårfin.
AN:s kärlek till sina vårdare är rörande. Hon visar hur beroende vi är av andra människor, särskilt när vi är försvagade av sjukdom, ålder eller förtvivlan över olycklig kärlek.
Det finns en likhet med poeten Sonja Åkesson i de vardagliga texterna och de många mycket kvinnliga sysslorna, problemen och tankarna (även om hon beskriver sig själv som pojkaktig). Ibland är den förtryckta kvinnligheten en orsak till galenskap och förtvivlan.
Svenska Dagbladets ledarsida 13 oktober 2013
Om Ordbrand, av Nima Dervish.
Finlands ambassad, Stockholm
Om Annorstädes av Aniram Niletram
Annorstädes – en annorlunda bok med aniramer
.
.
.
.
.
.
.
Ola Gustafsson, Norrköpings stadsbibliotek
En flykting korsar ditt spår. Står det på lappen som den alldaglige unge mannen räcker fram. Sandemose, tänker jag.
– En flykting korsar sitt spår? Jag gör mig beredd att hämta den och undrar stilla om det ändå inte övergår språkförmågan. Nej, säger han och visar på nästa anteckning.
Zulmay Afzali. – Det är jag. Har ni den? Söker pliktskyldigt. Får en träff. Återlämnad idag. Jag hittar den i hyllan. Får honom att signera den (jäpp, jag vet – man får inte kladda i bibliotekets böcker), lånar och läser. En flykting har korsat mitt spår.
(Klicka på länken ovan för att läsa hela texten)
Upsala Nya Tidning
Ur en recension med rubriken På hemliga vägar till Sverige:
Zulmay Afzali från Afghanistan har skrivit om sitt dramatiska liv. Boken ger intressanta inblickar i en främmande värld.
Det är inte så vanligt att flyktingar från fattiga länder skriver böcker. Den här boken ger intressanta inblickar i en åtminstone för mig helt främmande värld.
Svenska Dagbladet
Ur ledaren med rubriken En resa från Kabul till Söderköping:
Zulmay Afzali är inte vilken afghansk flykting som helst. Han har arbetat med analys av terrorism samt som stabschef på ministeriet för drogbekämpning i Afghanistan.
———-
De interiörer man får ifrån Afghanistans politiska liv är sannerligen unika. Den utbredda korruptionen, hur demokrati och regelverk åsidosätts till förmån för klanrelationer och på grund av hot och mutor, ger en mörk bild av Afghanistans möjligheter att utvecklas i demokratisk riktning.
———-
Väl i Sverige inser han förvånat att det faktum att han över huvud taget visar upp identitetshandlingar på Migrationsverket gör honom väldigt sällsynt. Förbryllat beskriver han hur många andra på hans flyktingboende far med osanning om såväl sin härkomst som om sina asylskäl.
Folkbladet
Ur artikeln med rubriken Zulmay fick lämna allt och fly landet:
Med egna ord beskriver han sin bok.
– Den handlar om att växa upp under tuffa förhållanden
i en icke tillåtande kultur. Om två förälskelser som fick
sorgliga slut. Om en svår kamp mot islamistiska fundamentalister och om att uppmuntra och stödja flickors rättigheter, inte minst att gå i skolan, i en extremistisk miljö i Pakistan. Den handlar också om att arbeta mot narkotikamaffian i Afghanistan, om våld och hot och rädsla. Och om ankomsten till Sverige, säger Afzali.
Krister Thelin
Utdrag ur en längre recension, som kan läsas här:
Merit Wager har gjort det igen. Förra året kom hennes Inte svart eller vitt utan svart och vitt med bitvis skakande vittnesbörd om tillståndet inom migrationsverket, förmedlat av “miggor”, dvs. tjänstemän i verket. Och nu har hon givit ut En flykting korsar ditt spår av Zulmay Afzali, en afghansk asylant och tidigare tjänsteman i regeringskansliet i Kabul.
Boken har två delar: den första med berättelsen om Afzalis uppväxt i Afghanistan och Pakistan, skolgång och karriär som tjänsteman i “antinarkotikaministeriet” i Kabul. Utsatt för upprepade mordförsök i en korrupt miljö valde han så småningom att fly till Sverige.
Den andra delen, betydligt kortare, beskriver Afzalis intryck av svenska myndigheter och medasylanter.
DN Kultur
För folket mot opium och terror:
Sedan 2010 är Afzalis hemort inte Kabul, utan en svensk småstad. I början tog han sig varligt fram i sitt nya hemland. De nätverk han trotsat är globala och representerade även i Sverige. Men personer av Afzalis sort kan inte hålla tyst i längden. Nu har han berättat sin historia i boken En flykting korsar ditt spår (Mummelförlaget). Det är en gripande skildring, och rätt unik. Såvitt jag vet har ingen insider låtit ljuset spela lika obarmhärtigt över Karzairegimens dunklaste skrymslen. (Den regim som är Europas och Natos hopp och allierade i kampen mot terrorism och kvinnoförföljelse.)
Tiina Kantola, sakkunnig i affärsutveckling i Irak:
Zulmay och hans berättelse gör ett avtryck som aldrig lämnar en. Så ung, så vis, så erfaren, så stark!
Marjaana Lehmonen, samordnare för nationella minoriteter
Jag har läst Zulmay Afzalis bok. Den är mycket medryckande, spännande – och tankeväckande. Man får veta mycket om Afghanistan; en hel del sådant som man kanske inte skulle få veta på annat sätt. Om Sverige får man också reda på saker och ting och allting är inte rakt igenom positivt, även om Zulmay älskar sitt nya hemland. Men han ser också sådant som man helst inte vill se.
Migrationsverkets personal borde få boken som ”en påskpresent” av generaldirektören Anders Danielsson! Som en uppmuntran och ett erkännande. Uppriktigt, jag menar det. För jag har ju läst Inte svart eller vitt utan svart och vitt också och i och med det vet jag att många av Migrationsverkets anställda där (okej – vi vet att det finns rötägg som säljer uppehållstillstånd och tokstollar som skriver i extrema sajter) sliter som djur, att de flesta är professionella och att de har ett av Sveriges tuffaste och svåraste jobb. Zulmay Afzali skriver så fint och respektfullt om dem, så de skulle nog bli glada av att läsa boken!
Hufvudstadsbladet
Merit Wager, som i flera år fungerade som allmänhetens flyktingombudsman (”Medborgarnas flyktingombudsman”, min rättelse), bevakar ett område som bara ett fåtal journalister är intresserade av. När hon säger att medierna ger en tämligen ensidig bild, som går ut på att det nästan alltid är synd om den stackars asylsökande som drabbats av ondskefulla tjänstemän, så finns det skäl att ta henne på allvar.
Läs hela recensionen här.
Dagens Juridik:
Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.
———–
För dig som har eller vill skaffa dig en åsikt om svensk migrationspolitik och som är beredd att brottas med dina förutfattade meningar rekommenderar jag att skaffa den här boken omgående.
Läs hela recensionen
Malin Lernfeldt, ledarsidan, GöteborgsPosten:
En av dem som trots mycket motstånd försökt lyfta fram flera sidor av den svenska migrationspolitiken är Merit Wager, debattör, skribent och under flera år medborgarnas flyktingombudsman och ofta anlitad som juridiskt ombud åt människor som sökt asyl eller uppehållstillstånd i Sverige.
———-
Inte svart eller vitt, utan svart och vitt, är ett viktigt dokument som förhoppningsvis leder till att en hel del förändras inom svensk invandringspolitik och -debatt.
Om vi på allvar vill bekämpa rasismen i samhället och se till att människor som behöver skydd får det måste rättsstaten värnas. Annars gynnas krafter i samhället som är allt annat än goda.
Läs hela recensionen.
Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet:
Vilken agenda kan vara mer lovvärd än att skydda asylsystemet från bedragare?
Hon bevakar ett område som är sjukt eftersatt journalistiskt: Migrationsverkets handläggning. Enligt principen att varje felanvänt uppehållstillstånd är en stöld från de asylbehövande. Solklart köp.
Ingen blogg i Sverige lär ha så mycket unikt nyhetsmaterial. Dessutom ofta av karaktären sprängstoff, och inom en genre få journalister törs eller kan eller vill bevaka. Nu har Merit Wager skrivit en bok. Köp den!
Surahammars kommun:
Men frågan är ju hur många av dessa människor med åsikter som har samma inblick i Migrationsverkets inre arbete som de anonyma ”miggorna”? Det är välbekant att många människor har en bild av våra politiker som ett skrå som i stor utsträckning beviljar sig själva både höga löner och allehanda gräddfiler till tjänster, offentliga som privata. Men om personer väl insatta i arbetet bakom Rosenbads och regeringskansliets väggar anonymt skulle bekräfta denna bild, kan man vara säker på att detta förhållande skulle anses vara av allmänintresse.
Just invändning mot anonymiteten är alltså i sammanhanget överraskande. Är det i själva verket inte åsikterna hos anonyma svarta siluetter, pixlade ansikten och förvrängda röster som är den gängse metoden för kritiska samhällsprogram att exponera misshälligheter hos myndigheter, organisationer eller företag. Vanligtvis brukar detta gälla för avslöjanden, vilka programmen använder för avstamp för närmare granskning. På frågan vem som skulle åta sig den granskande uppgiften i detta fall, finns det inget givet svar, men vem vet, kanske Krister Thelin, Lars-Gunnar Lundh och alla vi andra medborgare snart får se denna granskning i en oberoende TV-kanal nära oss!
Läs hela recensionen.
En läsare av boken:
Jag kan bara säga att det är en befrielse för oss alla icke initierade att få läsa om miggornas erfarenheter/kunskaper och vad som sker på Migrationsverket och hur verksledningen bryter mot och kräver av tjänstemännen att de ska strunta i den svenska migrations- och asyllagstiftningen för att snabbt kunna ge PUT.
Jag tar varje tillfälle i akt att därför göra reklam för din bok ”Inte bara svart eller vitt – utan svart och vitt”. Alla borde läsa den! Själv blir jag så upprörd och fylld av frustration och ilska när jag läst några avsnitt ur den, att jag får lägga den ifrån mig under någon dag. Jag orkar inte läsa om alla dessa vansinnigheter, dessa påtvingade krav på personalen, för då bryter jag ihop.
En läsare av boken:
Inte heller jag visste något om dessa historier, innan jag började läsa din blogg. Var annanstans skulle jag ha fått reda på nåt?
Nu har jag läst din bok och vet ännu mer. Men hur fan skall vanligt folk få reda på nåt då miggornas berättelser inte når dem, då journalister inte skriver om sånt, utan bara snyfthistorier åt andra hållet, när inga tidningar recenserar din bok, när allt bara får fortgå, utan att svenska folket får reda på vartåt det barkar?
En läsare av boken:
Det är nog så som du har varit inne på – ingen vågar skriva om de här frågorna! Men ändå är det svårt att fatta att ingen vill sätta sig in i det här och lyssna på folk som vet… Ingen vill veta hur det förhåller sig på riktigt. Ingen vill lära sig av grannländerna! Hoppas Säpo har koll på de värsta avarterna som har slunkit in – ingen annan har ju koll.
Sedan undrar jag hur miggorna orkar jobba med sådana frågor år ut och år in. De förtjänar all respekt och de (i alla fall de som har hört av sig till dig) verkar vara både kunniga och hederliga människor med bra pejl på samhället. Bättre än beslutsfattarna…
Dina kommentarer och reflektioner var intressanta att ta del av. Likaså Lars Gunnar Lundhs efterord som ger en mycket rättvis bild av dig.
En läsare av boken:
Jag har några sidor kvar av din bok, som jag läser med stort intresse. Jag måste erkänna att jag hör till kategorin människor som trott på snyfthistorierna som journalisterna så ofta berättat om i våra dagstidningar. Och så länge ingen skriver om motsatsen, dvs sådant som kommer fram i boken, så är det fullt begripligt.
Jag beställde boken samma dag den kom ut och jag har de senaste dagarna letat efter recensioner, åtminstone en, men hittar ingen. Nu kanske det är så att det tar en viss tid efter att en bok kommit ut innan den recenseras, men nog måste väl någon krypa fram och våga sig på en recension? Kanske kommer det först en från någon som har skygglappar och vägrar tro på det som miggorna berättar.
Jag har en tid följt med miggornas berättelser på din blogg, så helt oförberedd på innehållet var jag inte, men boken innehåller ändå långt mer än jag kanske förväntade mig. Egentligen är situationen så obegriplig, att det är svårt att ta in omfattningen av den. Jag menar det, att allt bara har fått fortsätta att pågå trots att ansvariga i regering och riksdag vet hur det är ställt. Är det så illa att ingen vågar röra eller ens nudda vid de här problemen för att inte bli kallade rasister och främlingsfientliga ?
Du är modig Merit och boken förtjänar att läsa av många.
Bokförläggare Karl Beijbom, Beijbom Books:
Olof Palme sade en gång att han ibland blir besviken över hur en reform, som i riksdagen verkar bra och rättvis, förfuskas när den på myndighetsnivå blir en blankett som skall fyllas i och en handläggare som skall bedöma.
Många politiska beslut kring asyl och migration ”ser bra ut”. Men när denna politik skall omsättas på myndighetsnivå blir det godtycke, orättvisor, rättsosäkerhet. Folk som borde få stanna kastas ut. Folk vi inte borde ta emot får stanna. Inte rättstrygghet…utan rena lotteriet.
Det inser man när man läser Merit Wagers bok om asyl och migration. Undersökande journalistik, väl dokumenterad. I bokform.
En av miggorna som skrivit i boken:
Jag tycker att det tydligt framgår av alla våra texter att vi inte är någon rasistisk eller främlingsfientlig grupp av stela tjänstemän utan någon som helst förståelse för olika kulturer. Som vi ofta blir utmålade i pressen och framför allt i Gellert Tamas bok om de apatiska barnen.
Vi är inte heller ute efter att gnälla och kritisera verkets ledning utan någon som helst anledning, eller därför att vi är rättshaverister som inte vill jobba och som hatar våra chefer av personliga skäl. Lars-Gunnar Lundh skriver att vi kanske inte såg helheten, eller fick förklaringar, under hans tid som överdirektör. Jag träffade Lars-Gunnar Lundh en gång, när han besökte vår enhet. Jag uppfattade honom som en vettig och sympatisk person. Men till och med han måste förstå att när man jobbar på ett verk där generaldirektörerna bytts ut hela tiden, och därmed också direktiven till oss byts ut eftersom varje generaldirektör vill ha sin egen agenda, så är det svårt att hänga med. Den enda trygghet vi har är lagen, och det är ju till syvende och sist lagen vi ska följa och inte olika idéer från vår generaldirektör för tillfället, eller hans/hennes ledning.
Mummelforlaget 
