Idag för fyra år sedan…

dagens-juridik…recenserades den första boken i vad som kom att bli (hittills) en serie på tre böcker:  Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, i Dagens Juridik. Sammanlagt omfattar de tre böckerna tiden januari 2008 – oktober 2015, nära åtta år. Åtta år av miggors – anställda vid Migrationsverket – berättelser inifrån Migrationsverket. Berättelser som – svart på vitt – ger en skrämmande bild av oföretagsamhet och oförstående och oförmåga att agera för landets, folkets och de verkligt skyddsbehövande bästa.

Ur den första recensionen av den första boken:

Ny framsida miggbok 1Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.

Förordet är skrivet av ledamoten i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin. Han skriver att Migrationsverket antingen driver en linje som inte har stöd hos regeringen, eller så speglar linjen en blåögdhet som är regeringens vilja – “båda alternativen är lika illa”.

Tidigare överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh skriver i efterordet att texterna i den här boken kommer påverka utvecklingen av svensk migrationspolitik. Det instämmer jag i.

I nästa bok fortsatte miggorna att berätta. En del – mycket få, men bland annat en riksdagskandidat, S – försökte föra fram att det var ”smurfar”, inte riktiga handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket, som berättade. Men i bok nr 2 var det en migga (som nu hade slutat på Migrationsverket) – den enda miggan hittills – som framträdde och som skrev förordet till boken. Anders Thomas skrev bland annat:

Framsida miggbok 2012-mars 2014I och med detta förord kommer jag ut. Jag är alltså en av de miggor som under flera år har skrivit till Merit Wager om situationen på Migrationsverket. Att jag nu kan komma ut och skriva detta i mitt eget namn, beror på att jag inte längre arbetar på Migrationsverket och därmed inte riskerar några repressalier som jag är rädd annars hade kunnat följa på min medverkan i boken.
————————–
Mest har det handlat om mitt arbete på Migrationsverket och den frustration jag många gånger upplevt där. Mina brev till Merit blev den ventil jag behövde för att släppa ut den vanmakt jag ofta kände.

Jag vet ju också att jag inte har varit ensam, vi är ganska många miggor som har haft kontakt med Merit genom åren. För de flesta av oss har det varit det enda sättet att nå ut med våra tankar och kunskaper. Att hon har garanterat vår anonymitet har varit en trygghet då konsekvenserna för den enskilde uppgiftslämnaren hade kunnat bli svåra.

Miggorna skrev på sin fritid, de skrev för att de var frustrerade, de skrev för att e inte hade något annat sätt att komma ut med vad de såg, hörde, upplevde på sin arbetsplats. Och de litade inte på gängse medier, på att de verkligen skulle få förbli anonyma. Rädslan i yttrandefrihetens Sverige för att berätta sådant som inte anses politiskt korrekt är hos en del nästan panik. Människor vet att de kan mobbas och utsättas för utfrysning och stor press på sina arbetsplatser; att de kan förlora sina jobb, att de kan råka ut för både hot och trakasserier om de inte håller tyst. Allt detta är reella faror som få vill utsätta sig för.

framsida miggbok 3Bok nr 3 utkom i november 2015. Samma miggor som i närmare åtta år skrivit, och några nya miggor, fortsatte att berätta. Gängse medier, så kallade main stream media, har svikit genom åren genom att inte i sina stora kanaler citera miggorna, berätta om deras berättelser. En del har gömt sig bakom att miggorna är anonyma – något som klingar ytterst ihåligt eftersom alla tidningar och andra medier någon gång – sällan eller ofta – använder sig av just anonyma källor. Dessutom har jag alltid varit noga med att jag veta vilka miggorna är och att jag har haft långvarig kontakt med dem. Om jag inte trodde/visste att deras berättelser var sanna skulle jag knappast publicera dem!

Som sagt: idag för fyra år sedan kom recensionen i Dagens Juridik gällande den första Inte svart eller vitt-boken. Samma recension kan egentligen appliceras på alla tre böckerna.

Bild av beställning av böckerKlicka på bildrutan för att komma till Mummelförlagets beställningssida.

 

 

 

Intervju med Zulmay Afzali i Deutsche Welle

Zulmay Deutsche Welle 30 sep 2014Här kan man höra en intervju med Mummelförlagets författare Zulmay Afzali som sändes i Deutsche Welle den 26 september. Den är på engelska.

Intervjun introduceras med orden:

I Sverige, som länge varit känt för sin ”öppna dörrar”-invandringspolitik, står medborgarna inför en ny politisk verklighet. I riksdagsvaket för två veckor sedan, fick ett starkt högerinriktat, anti-invandringsparti 13 procent av rösterna och blev landets tredje största politiska kraft.

Zulmay Afzali får bland annat den här frågan av reportern Lars Bevanger (översatt till svenska):

När jag frågar honom varför han tror att de invandringskritiska Sverigedemokraterna har blivit landets tredje största parti, förvånar hans svar mig.

Zulmay Afzali svarar:

Det är på grund av oss invandrare. Om vi inte gick till socialkontoret, om vi inte betedde oss bedrägligt, om vi inte ljög för Migrationsverket … När vi lever i det här demokratiska landet, då måste vi också acceptera de demokratiska spelreglerna. Vi måste kunna ta kritik.

Om Sverigedemokraterna är kritiska till invandring, eller invandrare, då måste vi lyssna på varför. Antingen måste vi skärpa oss eller också medge att de har rätt.

Lars Bevanger:

Föreslår du att regeringen dramatiskt ska skära ner på antalet asylsökande som kommer?

Zulmay Afzali:

Lagar och regler är helt korrekta i det här landet. Problemet är asylhanteringen. Vad jag förstår så arbetar personalen på Migrationsverket under enorm press. Om ditt hem är stort nog för att ta emot fyra gäster så kan du inte ta emot 25! Du kommer inte att kunna integrera dem, du kommer inte att kunna ge dem jobb.

Lars Bevanger:

Så du antyder att det finns en mycket stor naivitet hos svenska folket och den svenska staten, i frågor som rör invandringen?

Zulmay Afzali:

Det här är något de inte vill prata om! När någon berättar om felaktigheter som sker inom Migrationsverket och säger att det borde stoppas, kan man nästa dag se ”röda kort” i riksdagen och personen kallas ”rasist”. Jag hoppas att något politiskt parti ska ta kontrollen och inte stänga asylinvandringsdörren, men tillämpa lagen. Man behöver inte ens lyssna på Sverigedemokraterna eller på invandrarna. Tillämpa bara lagen!

Lyssna på hela intervjun, i texten ovan är alltså bara en del översatt och nedtecknat.

Zulmay Afzalis två första böcker – den första finns även som e-bok på engelska – finns i pappersformat (endast inom Sverige) och som e-böcker (nedladdningsbara överallt i världen) i förlagets egen widgetshop.

Zulmays bok framsidaframsida_hq_refugeeFramsida Hederlighetens pris

 

 

 

 

 

 

För kontakt med Zulmay Afzali, vänligen använd formuläret under Kontakt.
For getting in touch with Zulmay Afzali, please send a message to us through Kontakt.

© denna blogg.

 

 

 

 

Ny bok: Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2012 – mars 2014

Nya miggbokenNu har fortsättningen på Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2008–2012 kommit: Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2012–mars 2014!

I den nya boken träder också en före detta migga fram, en av de många som genom åren skrivit och berättat inifrån Migrationsverket, den stora myndigheten med de stora svårigheterna. Han skriver förordet i boken i sitt eget namn, inte som ”en migga” bland annat:

Min kontakt med Merit Wager började när jag för ganska många år sedan arbetade på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta. Jag kontaktade henne för att jag kände att jag ville ge henne en mer korrekt bild av förvarsverksamheten från insidan så att säga, eftersom jag upplevde att hon hade förmedlat en delvis felaktig bild av den. I början var jag nog ganska arg, men vi kom snabbt överens och en ömsesidig respekt växte fram. Detta ledde till en fördjupad kontakt och vi har under åren avhandlat många saker inom vitt skilda områden. Men mest har det handlat om mitt arbete på Migrationsverket och den frustration jag många gånger upplevt där. Mina brev till Merit blev den ventil jag behövde för att släppa ut den vanmakt jag ofta kände.

Härmed finns nu miggornas berättelser från sammanlagt sex år och tre månader dokumenterade och samlade i två böcker. Ingen av alla oss som varit inblandad i tillblivelsen av de två böckerna hyser någon förhoppning (vilket vi kanske gjorde ännu för några år sedan) om att något ska förändras, att någon så kallad ansvarig ska lyssna på de autentiska berättelserna*, den ena mer hårresande än den andra, eller bry sig om dem ens om de lyssnar. I stället är tanken nu den, att dokumentationen – gjord av ambitiösa miggor som velat göra sitt bästa för att efterleva de lagar som de så kallade ansvariga stiftat – ska kunna användas som referensmaterial av forskare som i en framtid ser tillbaka på den här tiden och undrar vad som hände i Sverige och varför.

Miggornas berättelser har inte återgetts någon annanstans än under kategorirubriken Asyl&Migration på bloggen och i dessa två böcker där inläggen samlats. Båda böckerna kan köpas här.

För korta utdrag och citat ur boken, klicka här!

*Maria Wilhelmsson intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson för Kristdemokraternas tidning och skrev så här  i inlägget Miggor om att Migrationsverket agerar på anonyma tips men dess generaldirektör vill inte lyssna på anställda som är anonyma:
Jag frågade om han läst boken. Nej, svarade han, och det tänkte han inte göra heller. Vad skulle han göra med anonyma vittnesmål? Han tyckte inte heller att det var på generaldirektörsnivå att göra något åt dessa vittnesmål. Han märkte inte av något missnöje, så vad skulle han göra?
© denna blogg. Vid korta citat (inte hela inlägg!), var god länka till originaltexten!