Idag för fyra år sedan…

dagens-juridik…recenserades den första boken i vad som kom att bli (hittills) en serie på tre böcker:  Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, i Dagens Juridik. Sammanlagt omfattar de tre böckerna tiden januari 2008 – oktober 2015, nära åtta år. Åtta år av miggors – anställda vid Migrationsverket – berättelser inifrån Migrationsverket. Berättelser som – svart på vitt – ger en skrämmande bild av oföretagsamhet och oförstående och oförmåga att agera för landets, folkets och de verkligt skyddsbehövande bästa.

Ur den första recensionen av den första boken:

Ny framsida miggbok 1Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.

Förordet är skrivet av ledamoten i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin. Han skriver att Migrationsverket antingen driver en linje som inte har stöd hos regeringen, eller så speglar linjen en blåögdhet som är regeringens vilja – “båda alternativen är lika illa”.

Tidigare överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh skriver i efterordet att texterna i den här boken kommer påverka utvecklingen av svensk migrationspolitik. Det instämmer jag i.

I nästa bok fortsatte miggorna att berätta. En del – mycket få, men bland annat en riksdagskandidat, S – försökte föra fram att det var ”smurfar”, inte riktiga handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket, som berättade. Men i bok nr 2 var det en migga (som nu hade slutat på Migrationsverket) – den enda miggan hittills – som framträdde och som skrev förordet till boken. Anders Thomas skrev bland annat:

Framsida miggbok 2012-mars 2014I och med detta förord kommer jag ut. Jag är alltså en av de miggor som under flera år har skrivit till Merit Wager om situationen på Migrationsverket. Att jag nu kan komma ut och skriva detta i mitt eget namn, beror på att jag inte längre arbetar på Migrationsverket och därmed inte riskerar några repressalier som jag är rädd annars hade kunnat följa på min medverkan i boken.
————————–
Mest har det handlat om mitt arbete på Migrationsverket och den frustration jag många gånger upplevt där. Mina brev till Merit blev den ventil jag behövde för att släppa ut den vanmakt jag ofta kände.

Jag vet ju också att jag inte har varit ensam, vi är ganska många miggor som har haft kontakt med Merit genom åren. För de flesta av oss har det varit det enda sättet att nå ut med våra tankar och kunskaper. Att hon har garanterat vår anonymitet har varit en trygghet då konsekvenserna för den enskilde uppgiftslämnaren hade kunnat bli svåra.

Miggorna skrev på sin fritid, de skrev för att de var frustrerade, de skrev för att e inte hade något annat sätt att komma ut med vad de såg, hörde, upplevde på sin arbetsplats. Och de litade inte på gängse medier, på att de verkligen skulle få förbli anonyma. Rädslan i yttrandefrihetens Sverige för att berätta sådant som inte anses politiskt korrekt är hos en del nästan panik. Människor vet att de kan mobbas och utsättas för utfrysning och stor press på sina arbetsplatser; att de kan förlora sina jobb, att de kan råka ut för både hot och trakasserier om de inte håller tyst. Allt detta är reella faror som få vill utsätta sig för.

framsida miggbok 3Bok nr 3 utkom i november 2015. Samma miggor som i närmare åtta år skrivit, och några nya miggor, fortsatte att berätta. Gängse medier, så kallade main stream media, har svikit genom åren genom att inte i sina stora kanaler citera miggorna, berätta om deras berättelser. En del har gömt sig bakom att miggorna är anonyma – något som klingar ytterst ihåligt eftersom alla tidningar och andra medier någon gång – sällan eller ofta – använder sig av just anonyma källor. Dessutom har jag alltid varit noga med att jag veta vilka miggorna är och att jag har haft långvarig kontakt med dem. Om jag inte trodde/visste att deras berättelser var sanna skulle jag knappast publicera dem!

Som sagt: idag för fyra år sedan kom recensionen i Dagens Juridik gällande den första Inte svart eller vitt-boken. Samma recension kan egentligen appliceras på alla tre böckerna.

Bild av beställning av böckerKlicka på bildrutan för att komma till Mummelförlagets beställningssida.

 

 

 

Om att svensk invandringspolitik + smuggling = sant

Mummelförlagets författare, juristen och skribenten Ilan Sadé bloggar klokt och insiktsfullt under rubriken Svensk invandringspolitik + smuggling = sant. Ur texten:

Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.

Beställ som pappersbok eller ladda ner som e-bok Ilan Sadés utmärkta och synnerligen tankeväckande bok Frommare kan ingen vara!

Kort utdrag ur boken:

Fallen som blir omskrivna i pressen handlar ofta om troende muslimer, vilkas arbetsgivare inte vill medge rätt att bära slöja i tjänsten eller bevilja pauser för bönestunder. En anständig arbetsgivare som visar aktning inför sina anställdas personliga övertygelser försöker givetvis alltid hitta bra lösningar. Likväl kan man ställa sig frågan om det verkligen borde ses som diskriminering om en privat arbetsgivare vill hålla hårt på lika villkor för alla?