Tre av Mummelförlagets författare…

…skriver artiklar och krönikor på olika sajter. På senare tid har följande publicerats:

Zulmay Afzali (En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris)

zulmay-dagens-samhalle-6-10-2016Klicka på textrutan för att komma till artikeln.
Ur texten:
De har rätt. 90 procent av alla afghanska ungdomar som sagt sig komma från Afghanistan, kommer i själva verket från Iran. De kan ha levt där länge, många hela sina liv, men de är inte iranska medborgare. En del av deras föräldrar flyttade till Iran i samband med Sovjets invasion av Afghanistan och en del flydde undan inbördeskrig och talibanernas terroristiska regim. De flesta av de unga afghanerna har aldrig satt sin fot på afghansk mark.
skarmavbild-2016-10-09-kl-12-14-14Klicka på textrutan för att komma till artikeln.
Ur texten:
Att polis, andra myndigheter, politiker och medierna dessutom mörkar hedersrelaterade brott och till och med undviker att ange signalement på gärningsmän när dessa är asylinvandrare eller barn till asylinvandrade, är förödande. Svenskars rädsla för att tala klarspråk skadar hela samhället och tilliten både mellan invånarna och deras tilltro till staten.

Nima Dervish (Ordbrand)

nima-pa-dgs-10-8-2016Klicka på textrutan för att komma till artikeln.
Ur texten:
I fredsskadade Sverige är det lätt att förakta ”militärt våld”, men när din stad hotats av blodsberusade barbarer för vilka dialog är ett icke-existerande koncept – ja då är F/A-18-plan änglar på våra axlar, ord som Hellfiremissil och Predator-drönare är poesi, och CNN-bilderna efteråt, på rökmoln synliga från kurdiska Khazar-checkpointen, är en underskön syn.

Ilan Sadé (Frommare kan ingen vara)
ilan-sade-pa-dgs-2-9-2016

Klicka på textrutan för att komma till artikeln.
Ur texten:
Att politiker har blivit en yrkesbana som helst ska påbörjas vid 15 års ålder – och absolut inte senare än 20 – är tveklöst ett av de viktigaste uttrycken för vad jag skulle vilja kalla för det postdemokratiska samhället. Sverige är ju knappast ensamt om denna utveckling, men vår undermåliga författning förvärrar sannolikt dess följder. Såsom jag tidigare har nämnt i inlägg på denna sida är partiorganisationerna osedvanligt starka här, på bekostnad av de folkvaldas personliga mandat. Lägg till detta att medlemskåren i dag är försvinnande liten, samtidigt som anslagen från det allmänna bara ökar.

Zulmay Afzalis, Nima Dervishs och Ilan Sadés böcker finns i pappersformat men också i smidigt eboksformat, färdiga att ladda ner för 40 kronor per bok, mindre än hälften av vad en biobiljett kostar. Klicka på respektive omslag för att komma direkt till sidan där boken kan beställas.

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens prisOrdbrand omslag framRGBilan_framsida

Om en annan av Mummelförlagets författare: Zulmay Afzali

Med anledning av Mummelförlagets författare Nima Dervish på Aftonbladet Debatt:

Zulmay med sin bok 9.11 2013En annan av Mummelförlagets författare, Zulmay Afzali, som skrivit två gripande och läsvärda böcker (se nedan), har också skrivit ett antal op ed-och debattartiklar.

Två av hans texter på ledarsidan i Svenska Dagbladet blev de mest de delade i tidningens historia under år 2014 (om rekordet har slagits sedan dess vet jag inte). Om de artiklarna kan man läsa under rubriken

Mummelförlagets författare toppar listan över mest delade artiklar i Svenska Dagbladet

Här kan man läsa om – och beställa –  hans böcker:

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens pris

 

 

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

IMG_7942 - version 2Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår, och även uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok, eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens pris

Mummelförfattare på sajten Det Goda Samhället

Det Goda Samhället logoZulmay gästskribent 1.9 2015 på DGS

Ilan Sadé på DGS

Mummelförlagets författare Ilan Sadé och Zulmay Afzali skriver båda på sajten Det Goda Samhället, Ilan Sadé som ordinarie skribent, Zulmay Afzali som gästdito.

Deras – och andra intressanta skribenters – texter kan läsas här.

Zulmay Afzali talade på Svenskt Näringslivs säkerhetsdelegations seminarium

NSD Årsseminarium 5.2 2015Liksom förra året vid samma tid var Mummelförlagets författare Zulmay Afzali även i år inbjuden att tala vid Svenskt Näringslivs säkerhetsdelegations årsseminarium (program).

Tre av de andra talarna var:

Magnus Norell Paul Johnson Storbritanniens ambassadör•   Magnus Norell, adjungerad professor på Washington Institute for Near East Policy i Washington DC
•   Paul Johnston, Storbritanniens ambassadör i Stockholm
•   Mona Sahlin, Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism (vars tal vi tyvärr inte hann stanna och lyssna på).

Här kan Zulmay Afzalis tal (ca 95  procent av den) ses och höras i form av korta inspelningar med iPhone. Videoklippen spelas upp direkt efter varandra.

Zulmay Afzali kommer att återkomma med kommentarer till sitt tal, bland annat till vad han sa om Mona Sahlin och det han, liksom så många andra, uppfattat, nämligen att hon verkar måna (no fun intended) mer om IS-förövare än om deras offer. Innan han lämnade seminariet för att hinna med ett tåg, tog han dock chansen att konfrontera Mona Sahlin som fanns på plats. Vad som sades dem emellan kommer Zulmay Afzali att redovisa och kommentera.

© denna blogg.

 

 

Zulmay Afzali i Svenska Dagbladet: ”Integration kräver anpassning”

Zulmays bildbyline SvDMummelförlagets författare Zulmay Afzali har återigen skrivit en läsvärd text på Svenska Dagbladets ledarsida: Integration kräver anpassning (sist i texten en del kommentarer om artikeln).

I den säger han bland annat:

För mig handlar integration om att anpassa sig, att lära sig seder och bruk, regler och bestämmelser i ett nytt land.

Och han berättar om hur han, för andra året, övat in en julsång med sina afghanska modersmålselever, som de – efter visst motstånd från en del av deras familjer och andra afghaner – framfört i kyrkan på julavslutningen. Det här var ingen ovanlig reaktion bland hans landsmän:

”Hur mycket betalar kyrkan dig för att du ska ta dit afghanska elever och sjunga på den svenska skolavslutningen? Att du inte skäms, du har sålt dig själv och din religion till en kristen kyrka för pengar, Zulmay. Du kommer att brinna i helvetet!”

Här är ett videoklipp från tillfället. Det är alltså tio muslimska elever som sjunger i en kristen kyrka, ungdomar som aldrig trott att de skulle sjunga en sång i en kristen kyrka och dessutom, i slutet av sången, önska alla en god jul. Det krävdes mod och ihärdighet från Zulmay Afzalis sida för att ro detta i hamn, men han gav sig inte och inslaget blev både lyckat och uppskattat. Sångtexten har skrivits av Zulmay Afzali och melodin har inspirerats av en sång av den berömde afghanske sångaren Farhad Darra och har arrangerats tillsammans med gitarrspelande Lasse.

10 mest delade SvD-artiklarna 2014Zulmay Afzalis tidigare artiklar som publicerats på ledarsidan 2014, låg på listan över mest delade artiklar på Svenska Dagbladets nätsajt. Han skriver inte ofta, men när han skriver så är det viktigt och ur ett annat perspektiv än väldigt många av oss andra som skriver där och på andra opinions- och debattsidor.

Nu har Zulmay Afzali skrivit sin första artikel på just Svenska Dagbladets ledarsida i år, nästan exakt ett år efter den första – Nej, svenskarna är inte rasister! – förra året, som publicerades den 25 januari 2014. Den andra texten hade rubriken Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism och publicerades den 18 oktober 2014.

Zulmay Afzali skrev också några inlägg på Svenska Dagbladets gästblogg 2014:
Ingen ljusning i det afghanska valet – 20 mars 2014
Talibanerna ända inne i regeringen – 25 mars 2014
Valfusk riskerar underminera Afghanistans första demokratiska val – 15 april 2014

Några kommentarer efter artikeln Integration är anpassning på Svenska dagbladets nätsajt:

Så befriande att läsa detta. Alla dessa bortslösade miljarder, här är bekräftelsen på detta. Zulmay borde föreläsa för Migrationsverkets chefer och i riksdagen!
(Min kommentar: Jag håller med till 100 %! Men hittills har ingen hört av sig…)
Hade människor som Zulmay Afzali varit de som drog upp riktlinjerna för svensk invandringspolitik, så kunde Sverige varit ett föredöme för resten av världen. Nu är vi istället det näst mest segregerade landet i västvärlden, med ett ständigt växande utanförskap.
Zulmay har så rätt. Vad det ytterst handlar om är att både nya och infödda svenskar måste lära sig att respektera varandra och lägga alla fördomar i papperskorgen. Då skulle integrationen bli väsentligt mera effektiv.
Afzali verkar ha förstått långt mycket mer än vad DÖ-konglomeratet i Riksdagen förstår. Att välkomnas till ett annat land är inte en rättighet; det är en ynnest. Man bör därmed vara öppen för landets seder och bruk och anpassa sig. Naturligtvis tvingas man aldrig till total förnekelse av sin forna kultur, men i möjligaste mån bör man kunna avläsa vad som är tillrådligt i olika situationer.
Det är väl oftast så att intelligenta människor anpassar sig lättare för att alla vinner på det. Jättebra av skribenten och ett föredöme för andra.
Tack för dina ord Zulmay. Jag är säker på att du träffar alldeles rätt, respekt och trygghet för och i sin härkomst – respekt och nyfikenhet för det nya. Det var en glädje att läsa din insändare.

De två mest delade ledarartiklarna i Svenska Dagbladets historia

Mummelförlagets författare, Zulmay Afzali, har skrivit de två mest delade ledarartiklarna i Svenska Dagbladets historia!

Den ena harNej, svenskarna är inte rasister! 2014-11-06 kl. 12.33.45 rubriken Nej, svenskarna är inte rasister! och publicerades den 25 januari 2014. Den är delad 47.000 gånger. Hittills, till och med den 10 november 2014.

Asylhanteringen måste reformeras 10.11 2014Den andra har rubriken Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism och publicerades den 18 oktober 2014. Den är delad 55.000 gånger. Hittills, till och med den 10 november 2014.

newsmill-logoLäs också Zulmay Afzalis artikel med rubriken Inte självklart att just tolkarna bör ha asyl, publicerad på numera nedlagda Newsmill den 8 april 2013. Lika aktuell idag som då.

Zulmays bok framsidaFramsida Hederlighetens prisHär kan man beställa Zulmay Afzalis böcker:
En flykting korsar ditt spår
och
Hederlighetens pris
i pappersformat och som e-böcker.